Från: Domens stjärnor (Kap 4) av Lindbohm, Denis ...Och plötsligt kände han något underligt, något i ord oförklarligt. Som om röster talat i ett annat rum, men det var inte något ljud. Det var en förnimmelse, halvt känsla, halvt bild. Som om en mamma talat till sitt barn, mjukt, milt. Han stannade och vände sig om, såg på barnet.
Det stod utanför en låg trädgårdshäck, som var översållad med purpurfärgade blomkalkar. På altanen till det hus, som låg i trädgården, satt en inföding. Och plötsligt förstod Arvid vad det... |