Från: Kallocain (Sjuttonde kapitlet) av Karin Boye ...Alldeles som jag nyss hade lyssnat för första gången i mitt liv, visste jag, att om jag nu ville tala, måste det vara på ett nytt sätt, som jag ännu inte var mogen för. De lager av mig själv, som nu skulle komma till tals, hade väl aldrig förr format några ord. Ännu behövdes det inte heller. Jag hade sagt vad jag måste - och Linda hade förstått mig - då jag lade huvudet i hennes knä.
Vi teg igen, men de... |