Från: Kallocain (Artonde kapitlet) av Karin Boye ...Edo Rissen är dömd till döden.
En högtidlig tystnad mötte den avkunnade domen. Den unge mannen, min medangivare, satt stel på sin plats, vit som ett lakan. Rissen, fortfarande med munkavle, fördes ut. Då dörren stängdes efter honom stod jag alldeles intill. Utan att veta det hade jag följt honom steg för steg så långt jag kunde komma.
Då jag sedan såg mig om, var den unge mannen försvunnen. Eftersom han var en av kursdeltaga... |