Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 2) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Några ord, som tant Rüttenschöld fällt, hade gett henne en lustig idé. Hon steg fram till den gamla damen och neg mycket djupt. Därpå drog hon upp kjolarna.
Och se! På de fordom nästan väl gracila, numera formfulländade benen satt, hårt utspända och räckande knappast till knäna ett par förhistoriskt grova, stoppade, urblekta grå ullstrumpor.
Nej, men Elsa... |