Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 7) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Jag hoppas på slumpen och tror på dess goda smak.
Med Leo är det, som du vet, en helt annan sak. Han förstår inte att poetiskt bruka deras namn, men han känner dem. Och att känna dem anser han vara en stor lycka och njutning. Nåväl, den beskedlige dåren förde mig till en kollega, en gammal narr, som hade en hel botanisk trädgård, från vilken han sålde lökar och annat krafs. Han visade oss ett drivhus, vars ljus- och värmeanordningar kostat inte blott en förmöge... |