Från: Kallocain (Sjunde kapitlet) av Karin Boye ...Men de var så konstiga. Till slut tyckte jag det var skönt och började tycka om dem. Det var lugnt på något sätt.
Detta var ju inte mycket upplysande. Ynglingen var väl novis i rörelsen och ännu inte invigd i hemligheterna. För säkerhets skull frågade jag ändå:
- Såg ni om där fanns någon chef för gruppen? Några gradbeteckningar?
- Nej - inte som jag såg. Inte som någon sa heller.
- Och vad gjorde de för resten?... |