Från: Kallocain (Femtonde kapitlet) av Karin Boye ...Nu löste jag henne, fast jag med en viss bävan undrade, vad hon skulle ta sig till, då hon blev fri. Hela tiden hade jag med en blandning av ängslan och triumf sett fram mot det ögonblick, då hon skulle gripas av ånger och skam över sin ofrivilliga öppenhjärtighet. Jag kunde märka, att min hand skälvde, så den inte kunde hålla hennes huvud stilla. Så lade jag ner henne på kudden igen och stirrade oavvänt och ängsligt in i de slappnade dragen.
Men den reaktion jag väntade mig tyckt... |