Från: Kallocain (Artonde kapitlet) av Karin Boye ...Då han öppnade ögonen och började tala, hade man ett intryck av att han lika gärna kunde suttit så där tillbakalutad i vilken stol som helst, stirrat upp i takets vita ljus och talat utan en droppe kallocain i sig, talat i samma ordalag som nu, därför att den rädsla och den skam, som höll oss andra tillbaka, hos honom hade ätits upp av ensamhet och hopplöshet. Jag kunde själv ha gått till honom och bett honom tala, och han skulle kanske gjort det, frivilligt som Linda, bara... |