Från: Kallocain (Trettonde kapitlet) av Karin Boye ...Knappt en minut var han stilla, än satte han sig, än steg han upp igen och mätte golvet med steg som var alldeles för långa för det knappa utrymmet. Då han hejdades av väggen, hände det att han otåligt slog knogarna emot den som för att skjuta undan hindret.
Då han började tala, märkte jag samma ovanliga livlighet i rösten; den var exalterad, nästan uppsluppen, och han brydde sig knappt om att dölja sin stämning.
- Nå, vad säger ni nu? b... |