Från: Kallocain (Tionde kapitlet) av Karin Boye ...Då man är van vid att varenda minut både natt och dag har sin orubbliga bestämmelse, blir en sådan tom tidrymd otroligt plågsam, men allting, också det värsta, har sin övergång, och till sist infann sig polisministern, så att vi kunde få tillfälle att visa vad kallocainet dög till. Jag hade knappast trott, att jag skulle behöva ta mig samman så hårt för att inte darra på handen, när ärmen veks upp på en orakad förbrytartyp i stolen framför mig, men Tuaregs små björnögon ... |