Från: Kallocain (Åttonde kapitlet) av Karin Boye ...kunde vi naturligtvis inte heller sluta oss till; att det var svalt, till och med kallt efter Kemistadens begrepp, betydde ju ingenting annat än att vi var högt uppe.
Då vi äntligen sänkt oss och motorn stannat, låstes dörren upp av en liten trupp polis, som sedan delade på sig och tog hand om de olika passagerarna. (Antagligen var alla där i viktiga ärenden, väntade och anmälda, kanske kallade som vi.) Rissen och jag fördes ner i polis- och militärmetron, där vår vagn med otrolig hastighet s... |