Från: Kallocain (Sjunde kapitlet) av Karin Boye ...Ändå låg det något i antydningen. Också hos Rissen fanns samma asociala åder, en släktskap med blinda mullvadar.
Ynglingen vaknade med en ruelse, som inte stod i rimlig proportion till de ganska harmlösa ting han röjt. Vad jag kunde förstå gällde hans vånda inte berättelsen om sammankomsten, utan de rent personliga bekännelserna, som vi gäspande hade avbrutit.
- Jag tror jag måste ta tillbaka en del, mumlade han, där han stod och vacklade på golvet. Det där... |