Från: Kallocain (Andra kapitlet) av Karin Boye ...Då äran var tröst nog och övernog för stympade krigare, varför skulle den inte också vara det för var och en medsoldat, som kände sig stympad invärtes? Det var en rörig och romantisk tanke, och senare på kvällen födde den en överilad handling.
Så slog då avlösningens timme, jag lämnade plats åt en ny polissekreterare, steg ner i mängden och sökte smälta in i den allmänna hänförelsen. Kanske jag var för trött och hungr... |