Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 8) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Hon tystnade, men hennes gracila kropp skälvde av innestängt skratt eller av snyftningar. Hon strök tillbaka de rufsiga, svettduvna, grå testarna från hans panna. Då han kände hennes fingrar, spratt han till, ryste, hisnade. Han slöt ögonen, suckade och somnade så plötsligt och tungt som om han inte sovit på mången god natt. Vilket kanske också just var falle... |