Från: Kallocain (Tolfte kapitlet) av Karin Boye ...Närmast måste de påminna om fågelkroppar bakom ett tvärgaller, tycktes det. Ingen kunde tyda dem, inte ens de kringsmygande invånarna i ökenstaden, fast de måste ha ofantliga samlingar från längst försvunna tider. Jag var ganska viss på att fanns det någon musik alls i de där tecknen - det kunde ju lika gärna vara bluff alltihop - så måste det vara en primitiv och barbarisk musik. Ändå hade jag en nästan vild längtan eft... |