Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 1) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Ödet hade så beslutat och lektor Barfoth var tillräckligt vis att älska sitt öde. Han hade nedlagt en förmögenhet i "templet" alias Kupan, för så vitt femton års sammanlagda lektorslöner med fråndrag av åtskilliga viktiga poster verkligen kan kallas en förmögenhet. Och dock är det alldeles visst, att han aldrig kysst ens de händer han besjungit och detta i trots av att just dessa händer borde varit erkännsam... |