Från: Kallocain (Nittonde kapitlet) av Karin Boye ...Men det betydde ingenting. Vad jag såg och hörde kunde vara hägringar; det hade ändå bara lånat sig till form åt ett annat världsallt, ett världsallt inifrån - där jag var van att möta ett torrt, skrumpet skal, som jag kallade mig själv. Jag tyckte att jag hade rört vid det levande djup, som Rissen ropat efter och Linda känt och sett. "Vet du inte, att här rinner livet upp", hade kvinnan sagt i min dröm. Jag trodde henne, och jag var viss om att vad ... |