Från: Kallocain (Artonde kapitlet) av Karin Boye ...Är det inte underligt, att allting mister sitt värde, så fort det upphör att vara gåva - till och med sanningen? Nej, det har ni förstås inte märkt, för då skulle ni se att ni var barskrapade, utblottade inpå nakna skelettet - och vem orkar se det! Vem vill se sin ynkedom, innan han blir tvungen! Inte tvungen av människor. Tvungen av tomrummet och kölden - fimbulkölden, som hotar oss allihop. Gemenskap, säger ni - gemenskap? Sammansvetsade? Och det ropar ni fr... |