Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 1) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Han sa:
Kära Leo! Frukta inte! Jag ser den också. Det är en råtta.
Och som om ett oundvikligt öde skjutits ett sekel fram i tiden, som om en centnertung syndaskuld plötsligt vältrats från hans skulder, sprang han upp, ställde sig i pose, harklade, hostade och stämde upp, denne oförliknelige gluntsångare, med klar och klangfull stämma:
"Minns du hur ödet oss förde tillhopa anno aderton hundra..."
Men där blev det stopp. Kanske hade sinne... |