Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 1) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Kanske hade sinnesrörelsen grumlat hans minne, han kom inte ihåg årtalet. Och hellre än att slunga ut en kronologisk uppgift på måfå, teg han. Leo, som vidgat den väldiga bröstkorgen och fyllt lungorna med luft, volmade nu upp sig i väntan på replik och var nära att sprängas av luftmassorna. Ögonen trängde röda och ilskna som tjurögon ut u... |