Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 6) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Så kom herr Markurell åter till synes i dörren. Hans huvud hängde som om halsen fått en knäck. Han sa:
Nej. Inte ljuger hon. Jag vet att hon inte ljuger.
Och han sjönk ned på det krossade kassaskåpet, slapp, eländig, solkad av tårar och smuts. Han upprepade:
Inte ljuger hon. Jag har varit ett blindstyre. Han liknar mig inte det ringaste.
Och i sin dårskap och förvirring började han jämra sig just över detta, som om gossen gärna kunde ha varit vems son som helst, blott han liknat ... |