Från: Kallocain (Femte kapitlet) av Karin Boye ...Hon krökte sig i skräck, satte händerna för munnen och började jämra sig högljutt. Hon hade kommit till den punkt, då hon åter var vid sina sinnens fulla bruk och insåg vad hon gjort.
Synen var hemsk och sorglig, men fyllde mig ändå med en viss tillfredsställelse. Nyss, då hon satt där i barnslig sorglöshet, hade jag mot min vilja andats djupare och lugnare än vanligt. Hon utstrålade ett slags vila, som påminde mig om sömn - jag vet för resten inte ... |