Från: Kallocain (Femtonde kapitlet) av Karin Boye ...Då hon slog upp ögonen, var de mycket tankfulla, men lika lugnt vidöppna som vanligt, och de mötte mina utan att vända sig bort. Hennes mun skrämde mig. Den röda bågen ville inte spänna sig som vanligt, den låg alltjämt vilande och slapp, så att ansiktet höll kvar sitt barnsliga uttryck från sömnen och ruset. Jag visste inte, att det kunde finnas en högtidlighet, som skrämde, i en sådan brist i behärskning. Läpparna rörde si... |