Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 7) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Gott om du verkligen är död, käre Markurell. Ty jag säger dig att redan i denna stund kan du vara bönhörd. Över hövan.
Herr Markurell reste sig från sitt säte, den bedrövliga högen av spillror; han sköt upp besynnerligt smidigt, spänstigt, ljudlöst. Han böjde sig något framåt, som om han lyssnat. Och han sa viskande och mycket hastigt:
Vad säger du? Vad menar du? Johan? Johan? Goss... Goss...
Men när han skulle forma ordet, slappnade plötsligt den medvetna, mänskliga ande... |