Från: Kallocain (Fjortonde kapitlet) av Karin Boye ...Äntligen var jag ensam med Linda, och för att undvika åhörare ställde jag på radion för fullt och satte både henne och mig så att högtalaren kom mellan oss och polisörat.
Jag minns inte längre vad det var för ett föredrag som sprutade ut över oss, jag var för upptagen av min inre oro för att märka det. Linda visade inte med en min vad hon tänkte vare sig om föredraget eller om min iver att få henne placerad just i den stolen - antagligen förstod hon vad som var på färde ... |