Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 4) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Rektor blundade och mumlade ja, ja, jo, jo. Han kunde inte anklaga en skolans lärjunge, men han förmådde inte heller prisa en yngling, för vilken gnosticismens läror var fullkomligt främmande. Hans ställning var brydsam, han slog upp ögonen, lyfte sitt tunga huvud.
Framför honom stod ett rikt dukat bord, bakom bordet med servetter under armen herr Markurell, kallskänkan, konditorn och perukmakaren. Överstinnan hade för tillfället gömt sig. Re... |