Från: Kallocain (Artonde kapitlet) av Karin Boye ...Karrek tog emot.
Jag förstod, vilken verklig väntjänst det var, att han stigit upp så tidigt för att ta emot mig, till på köpet utan att veta mitt ärende. Antagligen väntade han sig något helt annat än vad jag hade att komma med, ett avslöjande av någon väldig spionliga eller något i den stilen.
- Jag - jag satte det där tecknet på - - -, började jag stammande.
- Jag känner inte till några tecken, sade han lent och kallt. Vad menar ni, med... |