Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 5) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Kanske hade hon vingar. Hon gungade och gungade, allt högre och allt djupare, allt högre och allt djupare, allt högre och allt djupare. Med ens blev det svart, en djup natt, ett dån av storm, ispiggar piskade hennes nakna kropp och hon trevade förgäves bakom ryggen efter den rundskurna kappans fladdrande flikar.
Då ropade hennes kära mor:
Besinna, barn, att vad som passar för Lisa Möller och Fiken Andersson, det passar inte för ... |