Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 6) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Så tänkte du. Men gud straffade dig, i det han visade att du verkligen är allena och utan livsfrukt som ett döende träd. Han straffar dig i din girighet, din grymhet, din maktlystnad, liksom han förut straffat dig i din lusta, då han lät en annan man bola med din kvinna...
Välj dina ord! röt herr Markurell ursinnig. Snuskpelle!
Men i själva verket hade perukmakarens betraktelse i någon mån lugnat honom. Kanske var det just det smutsiga historie... |