Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 8) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Och viftade, höjde och sänkte näsduken tre gånger, högtidligt, medveten om sitt ansvar som rektor och medborgare.
Från almens krona ljöd ett tjugustämmigt skri, helt olikt det dystra och hemlighetsfulla suset i Dodonas ekar.
Tre viftningar - ingen kuggad!
Markurells pojke var student.
Upp sprang flickorna, höjande sina blomsterbärande händer, fram sprang mödrarna, skrattande, snyftande, jublande, glömska av matronors sedliga allvar. Hundratals f... |