Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 8) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Uppsträckta händer grep dem i flykten, bollade dem, slungade dem upp mot solen, upp mot den skinande domkyrkotuppen, Wadköpings i sekler prövade, trofaste väktare. Bekransade och blomsterhöljda av mödrar, systrar, kusiner, tanter och flammor, mörbultade av fäder, bröder och vänner fördes de över sandöknen, platsen för nio års mödosamma vandringar, bort från den äntligen besegrade skolan.
Sist i raden av vitmössor kom primus och ultimus, Louis de Lor... |