Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 8) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...av sjungande, glädjeyra studenter redan dragit fram genom halva Wadköping, skrämmande sediga hästar i sken, försättande fromma hundar i vilt raseri, jagande makliga kattor högt upp på hustaken och bringande mången vestal i ett besynnerligt tillstånd av from förtrytelse och ljuv oro.
Men övervestalen, Wadköpings stolta, gamla dam, förnam intet av deras glädje, deras lättsinniga jubel och dåraktiga upptåg. Henens kära gata låg öde och tyst, hennes spegel återspeglade endast huvudet på ... |