Från: Kallocain (Fjärde kapitlet) av Karin Boye ...Man såg mycket väl, att han var medveten om vår närvaro och våra frågor, även om han kanske inte fullt gjorde sig reda för vilka vi var. Då han svarade, vände han sig tydligt till oss, men inte som man vänder sig till sina chefer utan som man tilltalar drömda och namnlösa åhörare.
- Jag är så olycklig, sade han slött. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska orka.
- Orka vad? frågade jag.
- Det här, alltsammans. Jag är så rädd. Jag är alltid så rädd. Inte just nu... |