Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 5) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Därnäst dunkade åter käppen mot golvet och i hela sin vördnadsvärda, tunga och hotfulla gestalt stod lagman Louis de Lorche inför henne. Och hon skrek: Ja, ja, ja! Jag är tjuv, jag är tjuv! Hon sträckte ut sina händer efter gossen, som plötsligt tycktes henne långt borta. Och hon förstod att hon aldrig hållit honom i sin famn, aldrig tryckt honom mot sitt bröst, aldrig värmt sina av iskyla svidande fingrar i hans mjuka, tjocka hå... |