Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 4) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Tänk på Carl-Magnus! Jag vet varken ut eller in. Men jag vet, att olyckan knappast kan bli större, om jag tar mig en smörgås.
Och han tog sig en smörgås och ytterligare en och flera. Herr Markurell triumferade. Det älskvärda i hans lynne sprudlade upp som ett friskt källsprång. Han gick fram till rektor, tog honom i famn och viskade:
Rektorn! Det här ska han inte behöva ångra. Vänta bara! Det kommer en överraskning.
Herr Markurell, mumlade r... |