Från: Kallocain (Nittonde kapitlet) av Karin Boye ...Efter ett par sekunder förstod jag vad som skrämde mig. Larmet av flygplan, som brukade fylla luften natt och dag, var borta. Det var tyst.
Inne i boningshusen, djupt nere i arbetsvåningarna hade jag upplevt en relativ tystnad, där bullret från metronätet och från luften dämpades av väggar och jordlager och där fläktarna gick med svagt, sövande surr; en avtrubbning av alla ljud, alltid en lättnad och en vila, som när man känner sömnen sluta sitt... |