Från: Kallocain (Elfte kapitlet) av Karin Boye ...Jag var rädd för mig själv.
Nej, inte för mig själv! Det var inte jag, detta som jag avskydde och kämpade mot. Det var inte jag. Det var Rissen.
På en lång stund hörde jag ingenting av vad som försiggick omkring mig, så uppskakad var jag av den fara jag undgått. Då jag äntligen lyckades koncentrera mig, stod Djin Kakumita i talarstolen. Han hade redan hållit på en lång stund, efter vad jag kunde förstå.
- Denna så att säga passiva heroiska typ, sade han, blir ju m... |