Från: Kallocain (Sextonde kapitlet) av Karin Boye ...Mina fötter blev tunga, då jag tänkte på att jag måste återse Linda. Jag hade en ledig kväll framför mig, och rätt snart skulle vi vara ensamma med varandra, vi två, öga mot öga. Jag visste inte hur jag skulle uthärda det.
Så kom då den stunden. Hon måtte ha väntat på den. I dag var det hon som drog fram stolarna och hon som skruvade på radio - men programmet hörde ingen av oss, lika litet nu som då.
Vi satt länge tysta. Jag letade förstulet i hennes an... |