Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 1) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Den nära nog passionerade ömhet han ständigt ägnade sin hustru, säger oss härutinnan föga eller intet. Men det jämnmod, varmed han mottog de utpekade unga herrarna i sitt hus, den aktning och välvilja, han visade dem, de tjänster, han gjorde dem, tyda inte på svartsjuka och hat. Eller rättare - borde inte ha gjort det, om inte Carl-Magnus de Lorche tillhört en släkt, som i två hundra år ... |