Från: Domens stjärnor (Kap 4) av Lindbohm, Denis ...
Den sista repliken lät varken torr eller föraktfull. Den var bara ett konstaterande.
Han passerade ett litet barn. Det stirrade litet intensivare på honom än de vuxna, men gav inte ifrån sig några höga utrop av häpnad, som ett jordiskt barn skulle gjort. Och plötsligt kände han något underligt, något i ord oförklarligt. Som om röster talat i ett annat rum, men det var inte något ljud. Det var en förnimmelse, halvt känsla, halvt bild. Som om en mam... |