Från: Kallocain (Fjortonde kapitlet) av Karin Boye ...Linda teg också, och där låg en tyst oro mellan oss, som sög märgen ur benen på en.
Till slut gick också den timmen.
Sent på natten kom vi båda hem uttröttade. Linda somnade, jag hörde hennes jämna andetag, men jag låg vaken. Då och då kunde jag sjunka i halvdvala, men för var gång spratt jag upp igen i en skärpt förnimmelse av fara. Det kunde vara inbillning, rummet var stilla och Linda sov li... |