Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 7) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Det var mitt evangelium, det. För jag tänkte, att en far, som lämnar efter sig, han blir begråten och saknad och allt det där. Och det tror jag nu med. Men det har vänt sig, sa grisen, stack slaktarn med kniven!
Och herr Markurell tillade, alltjämt leende men bistert, ursinnigt, som om han framslungat en förfärlig hotelse:
Det säger jag henne, lilla gumman, i den stund som är och innan hon dör, att jag tror ... |