Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 7) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...satte han dit spiran och tuppen, och han sa: Äntligen Markurell! Två hundra år senare stod slottet under tak och han sa: Markurell! Och då det sju hundrade året ingick, stod hela drivhuset under tak och Förenade Metalls jätteskorsten sörjde för värmen. Och han sa: Markurell! Ty oss andra, Barfothar, Rüttenschöldar, de Lorchar, allt vad vi heta, hade han i sju hundra år odlat blott för din skull, för att ge dig den rätta jordmånen, den rätta atmosfären, de rätta betingelserna.
Markurell, j... |