Från: Kallocain (Femte kapitlet) av Karin Boye ...Jag höll nästan på att småle, när jag tänkte på vilken utspekulerad illusion hon gömde som en dyrbar hemlighet och på hur vi skulle tvinga den ifrån henne - vi, som visste, vad den var värd... Ännu mer, när man tänkte på hur mycket väsen för ingenting hon redan hade upplevt, förd med extra hastighet i plomberad vagn på metrons understa bana, polis- och militärbanan, och försedd med munkavle och handbojor, dessutom bevakad av två polismän - som det brukades, då en statsförrädar... |