Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 8) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Bekransade och blomsterhöljda av mödrar, systrar, kusiner, tanter och flammor, mörbultade av fäder, bröder och vänner fördes de över sandöknen, platsen för nio års mödosamma vandringar, bort från den äntligen besegrade skolan.
Sist i raden av vitmössor kom primus och ultimus, Louis de Lorche och Johan Markurell, de båda kamraterna. Med ens blev det tyst; man visste inte rätt varför. Ingen hissade dem, ingen mörbultade ... |