Från: Kallocain (Femte kapitlet) av Karin Boye ...Men det blev snarast tvärtom. De stela och spända dragen löste sig sakta, oändligt sakta i en inåtvänd barnslig klarhet. Vecken i den tunga pannan slätades ut. Över de magra kinderna, de utstående kindknotorna gled överraskande nog ett nästan lyckligt leende. Med ett ryck rätade hon upp sig i stolen, öppnade ögonen på vid gavel och drog ett djupt andetag. En lång stun... |