Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 1) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Det är månljust! Gosse!
Och han sänkte rösten till en skrovlig, skälvande viskning.
Vad är det, som är värst?
Den unge mannen rynkade pannan och till hälften slöt sina ögon i ett övermått av oro, som snart övergick till ett blitt, resignerat vemod.
Ja, vet du, svarade han, det är mycket. Det ena med det andra. Men i alla fall. Jo. Det är gnosticismen. Jag har ta mig tusan aldrig begripit ett jota av gnosticismen. Och det vet han.
Satan! mumlade herr Markurell. Satan!
Och han frågade:... |