Från: Robotarnas gud (Kap 2) av Elfred Berggren ...Det är Irène. Hon fick inte tid att söka upp dig för att säga adjö, så hon bad mig lämna en biljett.
Ett ögonblick senare såg jag hans långa gestalt försvinna genom grinden, och jag hade styrka nog att vinka farväl och sedan gå in och sätta mig vid skrivbordet.
Irène var min fästmö.
*
Ens minne är ganska bristfälligt i vissa avseenden. Man minns till exempel ej en smärta, allt man minns är sin egen reaktion inför densamma. Man kan ej i minnet... |