Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 4) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...tunga huvud hade sjunkit djupt ned mot dokumentet, som han med närsynt iver granskade.
Herr Markurell vände sig mot prelaten.
Han blundade, gäspade och lyfte sina armar med en överdrivet lättjefull åtbörd; lät fingrarna glida genom det yviga håret. Herr Markurell vände sig mot sina vänner.
De betraktade porträttet av en biskop från slutet av det sjuttonde århundradet. Herr Markurell hade för ögonblicket ingen annan att vända sig till. Undantagandes H. H. Markurell. Hans ansikte h... |